Mina kompisar och jag satt på fiket med varsin kaffe vid vårt favoritbord, det runda mörkbruna nötta bordet med utsikt mot promenadstråket utanför där människor stressade förbi med höstkapporna tätt runt sig i blåsten. Röken från det varma kaffet slingrade sig mot taket och runt oss surrade andra människors skratt och prat. Min vän, Olivia, som var mest framåt och nyfiken av oss fyra, var den första som kläckte idèn.
-Ska vi inte prova nätdejting, frågade hon. Vi andra tittade på henne som om hon drack kaffe kryddat med något starkt. Innan någon av oss hann säga något dräpande till svar, fortsatte hon, falskt uppmuntrad av vår kollektiva tystnad.
– Vi träffar ju bara förhållandeskygga drägg ute på krogen. Ingen vill något på riktigt. Och nämner vi att vi har barn, har alla sprungit för livet. Minns ni inte, fortsatte hon, när jag träffade den där långe blonde mannen som inte ens ryckte på axlarna när jag skämtade och sa att jag suttit i fängelse för bokföringsbrott, men som sen fick fasligt bråttom hem när jag nämnde Lukas hemma. I synnerhet när jag fick förtydliga att Lukas inte var en hamster eller en guldfisk, utan min tioårige son.
Vi skrattade allihop men jag blev fundersam över det Oliva sagt. Hon kanske var något på spåret där ändå. Jag kände igen mig i hennes raljerande. Andra singlar brukade rygga undan om man nämnde att man hade barn. Jag var änka, så jag delade inte mina barn med en man varannan vecka, och det verkade ligga mig ytterligare i fatet.
Efter ytterligare insäljande diskussioner från Olivia, var ingen av oss avogt inställd till idén. Vi skulle alla försöka hemma senare den kvällen. Målet var att vi på fredagen om två veckor skulle ha varsin dejt inbokad på samma restaurang och då spana in varandra, varandras dejter och kunna ha bra underlag till diskussioner och utvärderingar efteråt. Olivia hade till och med hittat en bra sida för oss mammor, eller ja, singelföräldrar. Nu var det bara att börja!